fafanganspris.blogg.se

Om det är något som uppmuntras i dagens samhälle så är det att vara duktig och prestera. Gör du inte det är du ingen god människa och anses vara lat och smått oattraktiv. Att säga att man struntar i sina bekvämlighetskilon, nöjer sig med ett radhus från 1990 eller dröjer kvar på samma jobb i 15 år sticker lite i folks ögon. Att sträva framåt/uppåt är normen och det innebär rikare, snyggare och mer status. Att ha en ätstörning tror jag till stor del bottnar i höga prestationskrav från den sjukes sida, och i ärlighetens namn så kan nog det vara bland det svåraste som finns, att bortse från övriga människor/normer och bara göra det som känns skönt och bra för en själv.

 

Det är väldigt dubbelt, för samtidigt som vi vet att utseendet inte spelar någon roll i längden (snygga kändisar skiljer sig på löpande band) utan det är insidans kvalitéer som får oss att stanna, så BLIR snygga människor bättre behandlade och får mer bekräftelse (och bekräftelse mår de flesta av oss bra utav) än de med alldagligt utseende. Sedan är det ju det där självförtroendet. Några av de mest karismatiska människor jag mött har inte varit några klassiska skönheter eller haft sexpack på magen, utan bara utstrålat något väldigt attraktivt och tilltalande. Jag har bannat mig själv några gånger sedan jag kom till insikt med min ätstörning för att jag varit så ytlig. Varför kan man inte resonera så om sig själv? Hur kunde jag bli så ytlig? Jag ser verkligen inte mig själv som en sådan person, men tydligen har jag prioriterat utsidan framför insidan så länge att det bara blivit en rutin som är svår att ta sig ur. Att se har fått gå före att känna, och att prestera har ersatt att leva. Om man en ledig söndag njuter av att ha en hel dag till sitt förfogande, hur kan då den första tanken bli "när ska träningen bli avklarad?" Hur många gånger har jag inte planerat in i detalj och framförallt satt träningen i första rummet? Njutningen kommer eventuellt sedan, när kroppen är fixad och "klar". Njutning är sekundärt, och jag är så fruktansvärt less på att behöva (enl vem vet jag inte) tukta och trimma det yttre.

 

Igår åt jag middag med vänner, samma vänner som jag för 3 månader sedan meddelade att jag kommer lite senare till middagen, och detta för att kunna äta min egen, torra matlåda hemma själv. Jag tog 1 1/2 portion god hemlagad paj och drack två glas vin, skrattade och hade intressanta diskussioner med människor jag tycker om. Hur kan det gå så långt att man väljer bort det? Vad har hänt som gjort att vi lyssnar mer på andras liv och preferenser än att bara lyssna inåt och fråga vad man SJÄLV mår bra av? Kanske krävs det skygglappar i några månader för att avgifta mig från andras prioriteringar och livsval? Ett första steg är tagit i och med den rensning jag gjort på Instagram t.ex, där vissa profiler endast ger mig ångest. Det andra steget kommer vara att ägna mig åt intressen som inte innefattar något som helst utseenderelaterat. Jag vill läsa, jag vill promenera, meditera och laga mer mat och ser det kommande träningsuppehållet som ett utmärkt tillfälle att ägna mig åt sådant som inte är prestation.