fafanganspris.blogg.se

En blogg om mat och träning: från fiende och förbud mot njutning och hållbar livsstil.

Tough life

Kategori: Hur resonerar en ätstörd, Mando, behandling

Vet inte riktigt var jag ska börja, men den här behandlingen är jobbig på ett sätt som jag inte föreställt mig. Även om det specifikt är min ätstörning som behandlas så kommer mycket annat också upp till ytan av bara farten. Jag hälsade på min familj i Skåne i helgen då det vankades födelsedagskalas och det genererade många tankar. Som person har jag alltid drivits starkt av olika mål, och särskilt mål som jag tror ska göra mitt liv bättre i någon form. Dagdrömmandet har varit ett frekvent inslag som drivit mig framåt många gånger, men det har också haft sina nackdelar. Likt många andra, och särskilt i dagens samhälle, ska jag börja leva på riktigt när dessa mål uppnåtts och inte förr. Detta leder såklart till ett konstant uppskjutande av det vi kallar Livet och är i längden fruktansvärt destruktivt.
 
Jag har särskilt drivits av att skaffa mig en utbildning och ett jobb jag kan vara stolt över och tjäna en OK lön på, att ha ett bra yttre (snygg fysik och dyl), att ha ett fint boende (superviktigt) och att ha bra relationer som är givande för mig (familj, vänner, kärleksrelation). Detta låter kanske inte som orimliga saker utan vad de flesta önskar sig av livet. Problemet för mig har snarare rört när, hur och var dessa förväntningar ska infrias. Har jag stött på patrull har besvikelsen varit enorm och jag har blivit oerhört arg. Den senaste tiden har många besvikelser infunnit sig. Jag är besviken för att den kropp jag kämpat så hårt för sakta men säkert försvinner och slätas ut, att jag inte gått vidare i rekryteringar jag varit på intervju för, att vi förlorat rena kap till lägenheter för att banken inte godkänner min typ av nuvarande tjänst som grund för lånelöfte och för att vissa relationer inte ser ut som jag vill ha dem. Dessa grejer kan ju ses som triviala och löjliga i jämförelse med andra människors tuffa livssituationer, men det är som bekant svårt att jämföra med något annat än ens egen verklighet.  
 
Det enerverande som får det att krypa under skinnet på mig är det konstanta "Var i stunden, planera inte, ta en sak i taget"-tänket som genomsyrar hela min tillvaro nu och som alla råder mig till. Jag har levt 15 år med olika slags drömmar i huvudet och nu ombeds jag att bara vara i nuet och varken blicka bakåt eller framåt. Det är så fruktansvärt svårt och jag vill bara protestera vilt och säga att det är mitt liv som jag bestämmer över. Sådan var situationen idag på kliniken då jag träffade läkaren med min behandlare för att få veta vilken målvikt jag bör ha. "Yes, ett konkret mål!" har jag gått och tänkt, betydligt bättre än att "Du ska bli frisk och må bra" som jag inte kan visualisera och se framför mig. Kanske inte var jätteförvånande då läkaren sa att eftersom mitt BMI är normalt vill han inte säga någon siffra utan fokusera på just må bra-biten. Sunt, absolut, men jag kände nästan hur tårarna brände under ögonlocken då jag fick det abstrakta svaret. Jag vill veta att jag inte kommer behöva vara fast i den här kroppen för evigt, att jag kan vara nära det jag var i våras men ändå frisk och sund. Tålamod har aldrig varit min grej, och det blir oerhört tydlligt nu. 
 
Alla dessa insikter som kommer är en del av resan och förhoppningsvis ett steg närmre det där abstrakta, okända landet som kallas frisk från ätstörning. 
Kommentera inlägget här: