fafanganspris.blogg.se

En blogg om mat och träning: från fiende och förbud mot njutning och hållbar livsstil.

Tough life

Kategori: Hur resonerar en ätstörd, Mando, behandling

Vet inte riktigt var jag ska börja, men den här behandlingen är jobbig på ett sätt som jag inte föreställt mig. Även om det specifikt är min ätstörning som behandlas så kommer mycket annat också upp till ytan av bara farten. Jag hälsade på min familj i Skåne i helgen då det vankades födelsedagskalas och det genererade många tankar. Som person har jag alltid drivits starkt av olika mål, och särskilt mål som jag tror ska göra mitt liv bättre i någon form. Dagdrömmandet har varit ett frekvent inslag som drivit mig framåt många gånger, men det har också haft sina nackdelar. Likt många andra, och särskilt i dagens samhälle, ska jag börja leva på riktigt när dessa mål uppnåtts och inte förr. Detta leder såklart till ett konstant uppskjutande av det vi kallar Livet och är i längden fruktansvärt destruktivt.
 
Jag har särskilt drivits av att skaffa mig en utbildning och ett jobb jag kan vara stolt över och tjäna en OK lön på, att ha ett bra yttre (snygg fysik och dyl), att ha ett fint boende (superviktigt) och att ha bra relationer som är givande för mig (familj, vänner, kärleksrelation). Detta låter kanske inte som orimliga saker utan vad de flesta önskar sig av livet. Problemet för mig har snarare rört när, hur och var dessa förväntningar ska infrias. Har jag stött på patrull har besvikelsen varit enorm och jag har blivit oerhört arg. Den senaste tiden har många besvikelser infunnit sig. Jag är besviken för att den kropp jag kämpat så hårt för sakta men säkert försvinner och slätas ut, att jag inte gått vidare i rekryteringar jag varit på intervju för, att vi förlorat rena kap till lägenheter för att banken inte godkänner min typ av nuvarande tjänst som grund för lånelöfte och för att vissa relationer inte ser ut som jag vill ha dem. Dessa grejer kan ju ses som triviala och löjliga i jämförelse med andra människors tuffa livssituationer, men det är som bekant svårt att jämföra med något annat än ens egen verklighet.  
 
Det enerverande som får det att krypa under skinnet på mig är det konstanta "Var i stunden, planera inte, ta en sak i taget"-tänket som genomsyrar hela min tillvaro nu och som alla råder mig till. Jag har levt 15 år med olika slags drömmar i huvudet och nu ombeds jag att bara vara i nuet och varken blicka bakåt eller framåt. Det är så fruktansvärt svårt och jag vill bara protestera vilt och säga att det är mitt liv som jag bestämmer över. Sådan var situationen idag på kliniken då jag träffade läkaren med min behandlare för att få veta vilken målvikt jag bör ha. "Yes, ett konkret mål!" har jag gått och tänkt, betydligt bättre än att "Du ska bli frisk och må bra" som jag inte kan visualisera och se framför mig. Kanske inte var jätteförvånande då läkaren sa att eftersom mitt BMI är normalt vill han inte säga någon siffra utan fokusera på just må bra-biten. Sunt, absolut, men jag kände nästan hur tårarna brände under ögonlocken då jag fick det abstrakta svaret. Jag vill veta att jag inte kommer behöva vara fast i den här kroppen för evigt, att jag kan vara nära det jag var i våras men ändå frisk och sund. Tålamod har aldrig varit min grej, och det blir oerhört tydlligt nu. 
 
Alla dessa insikter som kommer är en del av resan och förhoppningsvis ett steg närmre det där abstrakta, okända landet som kallas frisk från ätstörning. 

Motgångar

Kategori: Hur resonerar en ätstörd

Usch, den senaste veckan har vekligen varit upp-och-ner. Mycket jobb, besked från Mando att starten för min behandling kommer dröja 4-6 veckor och andra komponenter har gjort att det känts tungt.  Jag deltog dock i tisdags på eventet Get OUT som anordnades av Trend och Träning-Anna, den bloggare som gjorde att jag fick upp ögonen för min ortorexi tack vare att hon delade sin historia. Fick en liten pratstund med henne och hon tycks ha hittat sin balans och såg väldigt sund ut. Det kändes bra att vara där och fokusera på rörelseglädje till skillnad mot prestation och "in i kaklet" som annars alltid varit min melodi. 
 
Med förseningen för behandlingsstarten och en del jobb som kommit upp på agendan har min motivation sjunkit avsevärt för att gå all in med mitt problem. Jag tänker emellanåt att jag skulle må så mkt bättre om jag bara återgick till mitt gamla trygga (sjuka) matschema och återfick min kropp. Sedan påminner jag mig om ohållbarheten i det levernet och jag är tillbaka på ruta ett igen. Jag måste ha hjälp med detta, men halva mig vill fortfarande bara "bli fit igen" och må bra i min kropp. Speciellt klädesbiten är väldigt ångestladdad och halva min garderob sitter i dagsläget dåligt. Jag är långt ifrån att acceptera situationen som uppstått och det blir väldigt tydligt i vissa lägen. Träningen är det verkligen noll struktur på, och motivationen att utföra den är ungefär lika med noll. Kortfattat, rent mentalt känns det rätt kasst gällande hela kropp/träning/mat-biten. Men ett problem som funnits i 10 år löser sig väl inte på en månad?

Allt eller inget-principen

Kategori: Hur resonerar en ätstörd

Denna tror jag många delar med mig. Antingen kör man 110% enligt ett kost-och träningsschema, eller så är det noll kontroll. Med noll kontroll menar jag inte att man hetsäter, men att moderation är svårt att applicera i vardagsliv och på riktig, eller "vanlig" mat. Klassikern "Man kan äta allt men inte alltid" är oerhört enkel i teorin, men för en ätstörd person väldigt svår att applicera i verkligheten. Om vi tar ett laddat livsmedel, för mig är det exempelvis bröd som jag älskar. Det innehåler mycket kolhydrater och man får i sig relativt många kcal för ganska låg mättnad, därför har jag undvikit det. Jag har väldigt svårt att bara ta "en bit bröd" till maten, och avstår då hellre. Däremot kan jag under en sk ätardag utan problem äta 4-5 skivor vid en frukostbuffé (och bli övermätt). Det här beteendet tror jag är jättevanligt och tyvärr också roten till varför många, likt jag själv, har kämpat på i många år med att "bli fit" men aldrig lyckats. Man håller igen och överäter, resultatet blir således plus minus noll. 
 
Jag läste för några år sedan, och boken står fortfarande i bokhyllan, "French women don't get fat". Jag kan intyga, efter att ha bott i landet av ost och vin ett antal gånger, att det ofta stämmer. Det hela är så enkelt som att dom faktiskt äter allt, men i moderation. En fransyska skulle ALDRIG drömma om att skippa god mat (däremot gärna träningen) och ändå blir de inte tjocka. När man experimenterar med kost så som jag gjort ett antal år så skapas förbud och förbjudet är lockande. Det kan vara svårt att förstå för en person med sunt matbeteende, men det är som att en stenåldersmänniska kommer fram då de förbjudna livsmedlen landar i munnen, och att ta en liten bit känns väldigt frustrerande. På så sätt tror jag att metoden på Mando är precis vad jag behöver, då jag behöver avdramatisera många livsmedel och sluta tråna efter dem. Äter man en smörgås varje dag är det svårt att överäta på helgen, och en smörgås innehåller nog inte mer energi än 250 g kvarg med tillbehör. Jag ska dit för mer djupgående kostanalys nästa vecka, provtagning samt proväta en måltid på deras Mandometer, den våg man använder för att äta i rätt mängd i rätt hastighet. Jag hoppas innerligt att detta går vägen.