fafanganspris.blogg.se

En blogg om mat och träning: från fiende och förbud mot njutning och hållbar livsstil.

Vecka 1 avklarad

Kategori: Mando, behandling, ortorexi

Har nu avklarat första veckan på Mandometerkliniken och det känns än så länge bra. Jag träffade nutritionisten i onsdags och fick mitt matschema som jag ska följa minutiöst under en vecka. Det är helt vanlig mat, husmanskost, men i en specifik mängd och som jag ska äta under en viss tid. Inga lightprodukter eller "fitnessprodukter". Den största utmaningen för mig har varit mängden, då jag tidigare har ätit relativt stora volymer av väldigt energisnål mat och på så vis har fått mycket bulk, troligtvis har magsäcken blivit ganska stor. Nu äter jag tvärtom, dvs relativt lite av energirik mat. Trots sex små mål om dagen känner jag mig dödligt hungrig på eftermiddagen, men det är något jag måste härda ut nu den första veckan. Från att tidigare faktiskt ha lurat kroppen genom att fylla magen med stor volym men liten energi gör jag nu på rätt sätt och äter all mat men i lagom mängd. Det är faktiskt väldigt skönt att inte känna sig övermätt heller, magen mår mycket bättre. Utöver måltiderna ska jag vila, och den första tiden är det TOTAL vila som gäller. Helst inte gå och handla och ta rulltrappan ist för trapporna (Föreställ er det resonemanget för en fd träningsnarkoman). I ärlighetens namn känns det som en befrielse, och jag tror jag behöver pausen. Att vakna upp en ledig helg och inte slås av tanken "hur ska jag träna i helgen?" är rätt skönt. Nu har det iofs bara gått en vecka utan träning, kanske slår abstinensen till vecka 3 men just nu känns det endast befriande.
 
Vad gör jag om dagarna då? Vilar. Efter varje måltid måste man ligga och vila 30 min, och resten av tiden ägnas åt läsande, surfande och dyl. Det är en blandad skara på kliniken, olika åldrar och alla har olika problematik. Man har haft patienter mellan 10-73 år och just den unga siffran gör ont i mig att läsa. Jag är just nu äldst där, men mina 25 år. Somliga har varit där till och från i mer än ett år, det är gråt vid måltider och en liten kanelbulle kan vara starkt ångestframkallande. Pga alla blandade sjukdomsbilder är det ganska stränga regler, något jag har svårt att förhålla mig till men som är nödvändiga för att det ska funka att behandla alla samtidigt. Jag har hittills blivit fråntagen min vattenflaska (vatten endast vid måltider, allt annat intag kan vara en försök att stänga av hungerskänslor), blivit tillsagd att slänga min tredje gurkskiva på mackan (för att det står två på matschemat) och blivit utan eget värmerum då jag en gång valde att sitta ner på golvet då sängen var för varm (den håller dryga 38 grader). Man misstänkte då att jag försökte kompensera med någon slags träning efter maten där på golvet. Jag vet att jag aldrig skulle göra så, men dom måste misstro mig då det är vanligt bland deras patienter. Det är bara att rätta sig efter reglerna, jag vet att dom finns där av en anledning.
 
Det känns överlag bra att vara igång, även om det inte är någon walk in the park. Det är inte den sköna vila jag trodde det skulle vara, utan verkligen ett program att följa. Personalen är jättebra, och jag känner att jag är i goda händer. Nästa vecka regleras kosten igen och jag ska även träffa en läkare. 
 
En liten summering av första veckan bara, tidigt att uttala sig mer ingående :) 

Priset för min fåfänga

Kategori: Mando, fåfänga, ortorexi, ätstörd

Hej och välkomna till min blogg!
 
Med insikten om att jag har en ohållbar och och allt annat än sund relation till mat och träning har jag beslutat mig för att ta tag i detta problem och även att dela resan med andra. Jag tror jag är långt ifrån ensam om att ha en vardag där mat inte är ett naturligt och njutningsfullt inslag, utan ett moment som måste skötas med största noggrannhet och försiktighet. Jag har alltid älskat att läsa recept, laga mat och njuta av den i goda vänners lag, men någonstans på vägen har det blivit väldigt fel. Jag kan idag inte äta "fritt" ( dvs utan vetskap om kcal-intag) utan att få ångest, se ner på mig själv och vilja kompensera med träning. 
 
Vem är jag då? Jag heter Emma, är 25 år och bosatt i Stockholm. Är född i norr, har bott många år i södra Sverige, en del utomlands men kärleken tog mig tillslut till huvudstaden. Träningsintresset tog fart i högstadiet och någonstans på gymnasiet började jag träna flitigare och med önskan om att få en vältränad kropp. Jag har sedan dess i perioder kört hårdare med önskan om att "toppa formen" men med mediokra resultat då min längtan efter god mat tagit överhanden och levnadssättet (diet efterföljt av "normalt matintag") inte varit hållbart i längden. I början av året påbörjade jag ett projekt som skulle ta mig i mitt livs form, och jag lyckades. Jag hade synliga konturer, fick många komplimanger och var för första gången i mitt liv genuint nöjd med min kropp. När sedan detta skulle avrundas och fasas ut brakade allt loss. Efter månader av extremt kontrollerat matintag och hög träningsdos skrek min kropp och mitt huvud efter mat och vila. Jag kunde inte hitta en balanserad väg tillbaka, behålla den neddeffade kroppen och samtidigt leva ett normalt liv. Detta är med facit i hand inte så konstigt med tanke på hur mkt disciplin och planering det krävde för att uppnå de resultaten. Dock bannar jag mig själv något oerhört för detta, i mina ögon, misslyckande. Att kämpa sig till en drömkropp för att sedan sakta men säkert se hur man återvänder till ruta 1 är minst sagt knäckande. Och där är jag nu. Jag försöker att inte tänka på min kropp som något estetiskt, utan ett redskap som ska hjälpa mig i livet och som jag ska ta hand om. Jag har insikten om att jag inte kan råda bot på detta själv, och kommer påbörja behandling hos Mandometerkliniken här i Stockholm.
 
Min förhoppning är att det jag skriver kan inspirera och möjligtvis få någon att höja blicken och ifrågasätta hur vi ständigt strävar efter kroppslig perfektion, där priset tycks vara hur högt som helst.