Priset för min fåfänga
Hej och välkomna till min blogg!
Med insikten om att jag har en ohållbar och och allt annat än sund relation till mat och träning har jag beslutat mig för att ta tag i detta problem och även att dela resan med andra. Jag tror jag är långt ifrån ensam om att ha en vardag där mat inte är ett naturligt och njutningsfullt inslag, utan ett moment som måste skötas med största noggrannhet och försiktighet. Jag har alltid älskat att läsa recept, laga mat och njuta av den i goda vänners lag, men någonstans på vägen har det blivit väldigt fel. Jag kan idag inte äta "fritt" ( dvs utan vetskap om kcal-intag) utan att få ångest, se ner på mig själv och vilja kompensera med träning.
Vem är jag då? Jag heter Emma, är 25 år och bosatt i Stockholm. Är född i norr, har bott många år i södra Sverige, en del utomlands men kärleken tog mig tillslut till huvudstaden. Träningsintresset tog fart i högstadiet och någonstans på gymnasiet började jag träna flitigare och med önskan om att få en vältränad kropp. Jag har sedan dess i perioder kört hårdare med önskan om att "toppa formen" men med mediokra resultat då min längtan efter god mat tagit överhanden och levnadssättet (diet efterföljt av "normalt matintag") inte varit hållbart i längden. I början av året påbörjade jag ett projekt som skulle ta mig i mitt livs form, och jag lyckades. Jag hade synliga konturer, fick många komplimanger och var för första gången i mitt liv genuint nöjd med min kropp. När sedan detta skulle avrundas och fasas ut brakade allt loss. Efter månader av extremt kontrollerat matintag och hög träningsdos skrek min kropp och mitt huvud efter mat och vila. Jag kunde inte hitta en balanserad väg tillbaka, behålla den neddeffade kroppen och samtidigt leva ett normalt liv. Detta är med facit i hand inte så konstigt med tanke på hur mkt disciplin och planering det krävde för att uppnå de resultaten. Dock bannar jag mig själv något oerhört för detta, i mina ögon, misslyckande. Att kämpa sig till en drömkropp för att sedan sakta men säkert se hur man återvänder till ruta 1 är minst sagt knäckande. Och där är jag nu. Jag försöker att inte tänka på min kropp som något estetiskt, utan ett redskap som ska hjälpa mig i livet och som jag ska ta hand om. Jag har insikten om att jag inte kan råda bot på detta själv, och kommer påbörja behandling hos Mandometerkliniken här i Stockholm.
Min förhoppning är att det jag skriver kan inspirera och möjligtvis få någon att höja blicken och ifrågasätta hur vi ständigt strävar efter kroppslig perfektion, där priset tycks vara hur högt som helst.
