fafanganspris.blogg.se

En blogg om mat och träning: från fiende och förbud mot njutning och hållbar livsstil.

Tough life

Kategori: Hur resonerar en ätstörd, Mando, behandling

Vet inte riktigt var jag ska börja, men den här behandlingen är jobbig på ett sätt som jag inte föreställt mig. Även om det specifikt är min ätstörning som behandlas så kommer mycket annat också upp till ytan av bara farten. Jag hälsade på min familj i Skåne i helgen då det vankades födelsedagskalas och det genererade många tankar. Som person har jag alltid drivits starkt av olika mål, och särskilt mål som jag tror ska göra mitt liv bättre i någon form. Dagdrömmandet har varit ett frekvent inslag som drivit mig framåt många gånger, men det har också haft sina nackdelar. Likt många andra, och särskilt i dagens samhälle, ska jag börja leva på riktigt när dessa mål uppnåtts och inte förr. Detta leder såklart till ett konstant uppskjutande av det vi kallar Livet och är i längden fruktansvärt destruktivt.
 
Jag har särskilt drivits av att skaffa mig en utbildning och ett jobb jag kan vara stolt över och tjäna en OK lön på, att ha ett bra yttre (snygg fysik och dyl), att ha ett fint boende (superviktigt) och att ha bra relationer som är givande för mig (familj, vänner, kärleksrelation). Detta låter kanske inte som orimliga saker utan vad de flesta önskar sig av livet. Problemet för mig har snarare rört när, hur och var dessa förväntningar ska infrias. Har jag stött på patrull har besvikelsen varit enorm och jag har blivit oerhört arg. Den senaste tiden har många besvikelser infunnit sig. Jag är besviken för att den kropp jag kämpat så hårt för sakta men säkert försvinner och slätas ut, att jag inte gått vidare i rekryteringar jag varit på intervju för, att vi förlorat rena kap till lägenheter för att banken inte godkänner min typ av nuvarande tjänst som grund för lånelöfte och för att vissa relationer inte ser ut som jag vill ha dem. Dessa grejer kan ju ses som triviala och löjliga i jämförelse med andra människors tuffa livssituationer, men det är som bekant svårt att jämföra med något annat än ens egen verklighet.  
 
Det enerverande som får det att krypa under skinnet på mig är det konstanta "Var i stunden, planera inte, ta en sak i taget"-tänket som genomsyrar hela min tillvaro nu och som alla råder mig till. Jag har levt 15 år med olika slags drömmar i huvudet och nu ombeds jag att bara vara i nuet och varken blicka bakåt eller framåt. Det är så fruktansvärt svårt och jag vill bara protestera vilt och säga att det är mitt liv som jag bestämmer över. Sådan var situationen idag på kliniken då jag träffade läkaren med min behandlare för att få veta vilken målvikt jag bör ha. "Yes, ett konkret mål!" har jag gått och tänkt, betydligt bättre än att "Du ska bli frisk och må bra" som jag inte kan visualisera och se framför mig. Kanske inte var jätteförvånande då läkaren sa att eftersom mitt BMI är normalt vill han inte säga någon siffra utan fokusera på just må bra-biten. Sunt, absolut, men jag kände nästan hur tårarna brände under ögonlocken då jag fick det abstrakta svaret. Jag vill veta att jag inte kommer behöva vara fast i den här kroppen för evigt, att jag kan vara nära det jag var i våras men ändå frisk och sund. Tålamod har aldrig varit min grej, och det blir oerhört tydlligt nu. 
 
Alla dessa insikter som kommer är en del av resan och förhoppningsvis ett steg närmre det där abstrakta, okända landet som kallas frisk från ätstörning. 

Motgång och medgång

Kategori: Allmänt, Mando, behandling

Att förändra ett under 10 år invant och destruktivt beteende är inget man gör på en kafferast, det känns inte riktigt rimligt. Veckan som gått har flytit på bra tycker jag, att äta de livsmedel som angivits har inte varit ångestframkallande alls och jag har hållt schemat med den viljestyrka som jag tidigare höll mina dieter. Inte förrän i går kände jag av ett motstånd. En diffus men påtaglig ångest, en klump i bröstet och en ledsamhet som jag inte kan sätta fingret på uppenbarade sig och hängde envist med mig hela dagen och kvällen. Fick lägga mig och praktisera andningsövningar vilket var länge sedan jag blev tvugen att göra för att bemästra ångestsymtom. Idag känns det lite bättre, men det är uppenbart att det finns något där inne som rörs upp och som revolterar en smula. Detta är fullt normalt för alla som genomgår behandlingen och liksom dem har jag även trötthet, orkeslöshet och en ledsen mage. Min behandlare säger att av förklarliga orsaker är de första veckorna värst, och att det handlar om att rida ut stormen, men också verkligen göra tankearbetet. Det är just det där tankearbetet jag har lite svårt att påbörja. Handlar det om att ersätta varje anklagande "Du har gått upp 2 stl i kläder" med "Du genomgår en behandling för att bli frisk och hälsosam, förut var du sjuk"? Jag och alla andra VET att tankar blir till handling, men det känns så fruktansvärt pretto och att upprepa liknande fraser för mig själv 450 gånger dagligen känns bara...konstigt. (Tips mottages tacksamt med andra ord) 
Inte heller ska man underskatta tidens inverkan i processen enligt min behandlare. När maten och kroppen får allt mindre fokus och andra mer substansfyllda ting uppenbarar sig brukar tydligen den kritiska rösten lägga sig. 
 
Med en personlighet som alltid är tre steg framåt och som älskar att planera, fantisera och sätta mål för framtiden är det en utmaning i sig att bara fokusera på en dag i taget :) Men det ger sig, jag har inte så mycket annat val just nu. Skynda långsamt. 

Vecka 1 avklarad

Kategori: Mando, behandling, ortorexi

Har nu avklarat första veckan på Mandometerkliniken och det känns än så länge bra. Jag träffade nutritionisten i onsdags och fick mitt matschema som jag ska följa minutiöst under en vecka. Det är helt vanlig mat, husmanskost, men i en specifik mängd och som jag ska äta under en viss tid. Inga lightprodukter eller "fitnessprodukter". Den största utmaningen för mig har varit mängden, då jag tidigare har ätit relativt stora volymer av väldigt energisnål mat och på så vis har fått mycket bulk, troligtvis har magsäcken blivit ganska stor. Nu äter jag tvärtom, dvs relativt lite av energirik mat. Trots sex små mål om dagen känner jag mig dödligt hungrig på eftermiddagen, men det är något jag måste härda ut nu den första veckan. Från att tidigare faktiskt ha lurat kroppen genom att fylla magen med stor volym men liten energi gör jag nu på rätt sätt och äter all mat men i lagom mängd. Det är faktiskt väldigt skönt att inte känna sig övermätt heller, magen mår mycket bättre. Utöver måltiderna ska jag vila, och den första tiden är det TOTAL vila som gäller. Helst inte gå och handla och ta rulltrappan ist för trapporna (Föreställ er det resonemanget för en fd träningsnarkoman). I ärlighetens namn känns det som en befrielse, och jag tror jag behöver pausen. Att vakna upp en ledig helg och inte slås av tanken "hur ska jag träna i helgen?" är rätt skönt. Nu har det iofs bara gått en vecka utan träning, kanske slår abstinensen till vecka 3 men just nu känns det endast befriande.
 
Vad gör jag om dagarna då? Vilar. Efter varje måltid måste man ligga och vila 30 min, och resten av tiden ägnas åt läsande, surfande och dyl. Det är en blandad skara på kliniken, olika åldrar och alla har olika problematik. Man har haft patienter mellan 10-73 år och just den unga siffran gör ont i mig att läsa. Jag är just nu äldst där, men mina 25 år. Somliga har varit där till och från i mer än ett år, det är gråt vid måltider och en liten kanelbulle kan vara starkt ångestframkallande. Pga alla blandade sjukdomsbilder är det ganska stränga regler, något jag har svårt att förhålla mig till men som är nödvändiga för att det ska funka att behandla alla samtidigt. Jag har hittills blivit fråntagen min vattenflaska (vatten endast vid måltider, allt annat intag kan vara en försök att stänga av hungerskänslor), blivit tillsagd att slänga min tredje gurkskiva på mackan (för att det står två på matschemat) och blivit utan eget värmerum då jag en gång valde att sitta ner på golvet då sängen var för varm (den håller dryga 38 grader). Man misstänkte då att jag försökte kompensera med någon slags träning efter maten där på golvet. Jag vet att jag aldrig skulle göra så, men dom måste misstro mig då det är vanligt bland deras patienter. Det är bara att rätta sig efter reglerna, jag vet att dom finns där av en anledning.
 
Det känns överlag bra att vara igång, även om det inte är någon walk in the park. Det är inte den sköna vila jag trodde det skulle vara, utan verkligen ett program att följa. Personalen är jättebra, och jag känner att jag är i goda händer. Nästa vecka regleras kosten igen och jag ska även träffa en läkare. 
 
En liten summering av första veckan bara, tidigt att uttala sig mer ingående :)