fafanganspris.blogg.se

En blogg om mat och träning: från fiende och förbud mot njutning och hållbar livsstil.

Omvända kostråd

Kategori: Mando, behandling

Idag har jag gått i behandling i en månad. Det är svårt att säga om jag "blivit bättre" särskilt när man vistas i en så skyddad miljö som en ätstörningsklinik faktiskt är. Jag tänker annorlunda och ser hälso- och fitnessvärlden mer kritiskt och har lättare att acceptera min situation. Jag har konsekvent jobbat på att trycka bort alla tankar som har med utseende att göra, och jag tycker mig kunna märka en mer avslappnad attityd. Dock är känslan skör, och det krävs ganska lite för en fallgrop, men en förändring kommer ju successivt.  
 
Jag har den här veckan fått prova på några av de utmaningar som man ska klara av under behandlingen. Exempelvis har jag ätit pizza med ett glas vin till, och i helgen ska jag gå på café och beställa ett bakverk och en dryck innehållandes kalorier. Detta ska vara naturliga inslag i livet och jag vill också det. De kostråd jag får av nutritionisten på kliniken ser helt annorlunda ut än de jag fått av otaliga PT:s. Här ser man till vad människan behöver i form av energi och näringsämnen, men också att kroppen och hjärnan har ett behov av belöning och att man gör sig själv en otjänst genom att neka sig själv detta. Jag skrev i början av bloggen att jag under mina dieter ofta drömt om godis, bröd o dyl och t.om gått in i butiken och drömskt tittat på hyllorna och sedan gått ut. När jag sedan tillåtit mig själv att äta detta vid enstaka tillfällen har det fått oproportioneliga dimensioner och jag har haft ett påtagligt uppdämt behov. Jag har i ärlighetens namn haft ytterst få cravings sedan behandlingsstart, två gånger har jag varit sugen på godis, men annars är det OK då jag äter vilken mat jag vill, sålänge jag håller mig till rätt mängd och proportioner. Det enda jag saknar är flexibilitet då jag fortfarande äter enligt ett schema och inte kan slänga in ett glas vin och en bit ost på fredagkvällen om jag vill. Men det kommer. 
 
Så framåt går det iaf. Om två veckor ska den första kontrollen göras och man kommer då besluta huruvida några förändringar kommer ske.
 
Trevlig helg på er!
 

Tough life

Kategori: Hur resonerar en ätstörd, Mando, behandling

Vet inte riktigt var jag ska börja, men den här behandlingen är jobbig på ett sätt som jag inte föreställt mig. Även om det specifikt är min ätstörning som behandlas så kommer mycket annat också upp till ytan av bara farten. Jag hälsade på min familj i Skåne i helgen då det vankades födelsedagskalas och det genererade många tankar. Som person har jag alltid drivits starkt av olika mål, och särskilt mål som jag tror ska göra mitt liv bättre i någon form. Dagdrömmandet har varit ett frekvent inslag som drivit mig framåt många gånger, men det har också haft sina nackdelar. Likt många andra, och särskilt i dagens samhälle, ska jag börja leva på riktigt när dessa mål uppnåtts och inte förr. Detta leder såklart till ett konstant uppskjutande av det vi kallar Livet och är i längden fruktansvärt destruktivt.
 
Jag har särskilt drivits av att skaffa mig en utbildning och ett jobb jag kan vara stolt över och tjäna en OK lön på, att ha ett bra yttre (snygg fysik och dyl), att ha ett fint boende (superviktigt) och att ha bra relationer som är givande för mig (familj, vänner, kärleksrelation). Detta låter kanske inte som orimliga saker utan vad de flesta önskar sig av livet. Problemet för mig har snarare rört när, hur och var dessa förväntningar ska infrias. Har jag stött på patrull har besvikelsen varit enorm och jag har blivit oerhört arg. Den senaste tiden har många besvikelser infunnit sig. Jag är besviken för att den kropp jag kämpat så hårt för sakta men säkert försvinner och slätas ut, att jag inte gått vidare i rekryteringar jag varit på intervju för, att vi förlorat rena kap till lägenheter för att banken inte godkänner min typ av nuvarande tjänst som grund för lånelöfte och för att vissa relationer inte ser ut som jag vill ha dem. Dessa grejer kan ju ses som triviala och löjliga i jämförelse med andra människors tuffa livssituationer, men det är som bekant svårt att jämföra med något annat än ens egen verklighet.  
 
Det enerverande som får det att krypa under skinnet på mig är det konstanta "Var i stunden, planera inte, ta en sak i taget"-tänket som genomsyrar hela min tillvaro nu och som alla råder mig till. Jag har levt 15 år med olika slags drömmar i huvudet och nu ombeds jag att bara vara i nuet och varken blicka bakåt eller framåt. Det är så fruktansvärt svårt och jag vill bara protestera vilt och säga att det är mitt liv som jag bestämmer över. Sådan var situationen idag på kliniken då jag träffade läkaren med min behandlare för att få veta vilken målvikt jag bör ha. "Yes, ett konkret mål!" har jag gått och tänkt, betydligt bättre än att "Du ska bli frisk och må bra" som jag inte kan visualisera och se framför mig. Kanske inte var jätteförvånande då läkaren sa att eftersom mitt BMI är normalt vill han inte säga någon siffra utan fokusera på just må bra-biten. Sunt, absolut, men jag kände nästan hur tårarna brände under ögonlocken då jag fick det abstrakta svaret. Jag vill veta att jag inte kommer behöva vara fast i den här kroppen för evigt, att jag kan vara nära det jag var i våras men ändå frisk och sund. Tålamod har aldrig varit min grej, och det blir oerhört tydlligt nu. 
 
Alla dessa insikter som kommer är en del av resan och förhoppningsvis ett steg närmre det där abstrakta, okända landet som kallas frisk från ätstörning. 

Motgång och medgång

Kategori: Allmänt, Mando, behandling

Att förändra ett under 10 år invant och destruktivt beteende är inget man gör på en kafferast, det känns inte riktigt rimligt. Veckan som gått har flytit på bra tycker jag, att äta de livsmedel som angivits har inte varit ångestframkallande alls och jag har hållt schemat med den viljestyrka som jag tidigare höll mina dieter. Inte förrän i går kände jag av ett motstånd. En diffus men påtaglig ångest, en klump i bröstet och en ledsamhet som jag inte kan sätta fingret på uppenbarade sig och hängde envist med mig hela dagen och kvällen. Fick lägga mig och praktisera andningsövningar vilket var länge sedan jag blev tvugen att göra för att bemästra ångestsymtom. Idag känns det lite bättre, men det är uppenbart att det finns något där inne som rörs upp och som revolterar en smula. Detta är fullt normalt för alla som genomgår behandlingen och liksom dem har jag även trötthet, orkeslöshet och en ledsen mage. Min behandlare säger att av förklarliga orsaker är de första veckorna värst, och att det handlar om att rida ut stormen, men också verkligen göra tankearbetet. Det är just det där tankearbetet jag har lite svårt att påbörja. Handlar det om att ersätta varje anklagande "Du har gått upp 2 stl i kläder" med "Du genomgår en behandling för att bli frisk och hälsosam, förut var du sjuk"? Jag och alla andra VET att tankar blir till handling, men det känns så fruktansvärt pretto och att upprepa liknande fraser för mig själv 450 gånger dagligen känns bara...konstigt. (Tips mottages tacksamt med andra ord) 
Inte heller ska man underskatta tidens inverkan i processen enligt min behandlare. När maten och kroppen får allt mindre fokus och andra mer substansfyllda ting uppenbarar sig brukar tydligen den kritiska rösten lägga sig. 
 
Med en personlighet som alltid är tre steg framåt och som älskar att planera, fantisera och sätta mål för framtiden är det en utmaning i sig att bara fokusera på en dag i taget :) Men det ger sig, jag har inte så mycket annat val just nu. Skynda långsamt.